Fest!

Jag funderar på fester som ingår i professorernas arbete. Fest som markering, till musik. Fester som ingång och fester som utgång, fester som välkomst och fester som avsked. Joseph Haydn sitter på min axel. Jag börjar med välkomstfester.

Det spöregnade i Åbo en förmiddag i maj. Jag promenerade till konserthuset iklädd en lång mörkblå regnrock. Skyddade festfrisyren med huvan. I vänster hand bar jag en stor plastkasse av märket Lidl, där jag hade papplådan med min doktorshatt. I höger hand bar jag min värja. Två ynglingar vandrar emot mig, de ser ut att ha tillbringat natten på gatan men plötsligt kommer repliken glatt:

– Hei onks toi oikee miekka?
– Kyllä, mutta se ei ole teroitettu.
– Mistä tommosia saa?
– Yliopistolta kun on jaksanut käydä koulunsa.

Wow, sa ynglingarna imponerat. Kanske det var en skojig scen, en dam i regnrock, kassar och vetenskapens värja.

Festen jag då var på väg till var Åbo Akademis promotion. Storslaget hedrande av nya doktorer, hedersdoktorer och jubeldoktorer. Enorma förberedelser och naturligtvis kostnader, men också varma tack. Promotionsakten förenar i ögonblicket, och efter drygt två timmar tågar vetenskapssamfundet ut till en rojalistisk marsch av Joseph Haydn. Regnet har upphört och processionen till Domkyrkan kan genomföras. Medan vi värdigt vandrar i processionen ser jag efter ynglingarna som frågade om värjan. Jag får inte syn på dem.

Musik av Joseph Haydn var med om att skapa feststämning också på den installationsceremoni vi upplevde i höstas. Då var det både en marsch och en menuett framförd av akademiska orkestern. Vi firade att fyra professorer tillträtt sina ämbeten i vackra Solennitetssalen i Akademihuset.

Promotion och installation är två tydliga markeringar i den akademiska vardagen. Två mycket högtidliga fester. Båda har karaktären att välkomna i gemenskapen. Vi vill fira de nya doktorerna och professorerna. Men hur sker ”extallationen” vid våra universitet? Förfarandet är säkert olika vid olika universitet och inom olika ämnen och fakulteter. Hur som helst så föregås ”extallationen” av ett beslut av professorn och jag blir nyfiken.

Jag frågar den fiktiva karaktären Baumgartner i romanen av Paul Auster. Baumgartner har gjort en lång karriär som professor i filosofi i Princeton, men en dag beslöt han sig för att gå i pension.

– Hej Baumgartner, frågar jag, berätta om ditt beslut! Hur är det att sluta som professor?

Och Baumgartner säger att det är underbart med friheten att välja det man vill forska i. Han har kvar Princetons mejladress, och många vänner och kolleger från olika institutioner.

– Ser du, fortsätter Baumgartner, jag har sluppit alla de betungande aspekterna av arbetet.

Han exemplifierar med gräsliga fakultetsmöten, tjafsande med studerande som är missnöjda med sina betyg och byråkratiskt skitsnack.

Jag har hört andra emeritusprofessorer ge uttryck för samma sak. Att man kan fortsätta med det roliga och slippa det tråkiga.

De säger vidare att de brukar samlas för att lyssna till Haydns symfoni nr 45, också kallad avskedssymfonin, och att de brukar delta på de fester som ordnas vid universitetet. Till exempel promotioner och installationer. Fester förenar.

Ria Heilä-Ylikallio

Professor i svenska och litteratur med didaktisk inriktning vid Åbo Akademi

Lue lisää kirjoittajalta